Till tystnadens lov.

Den som har bott i ett flerfamiljshus före 1965 kommer kanske ihåg att om det bodde någon gubbe i samma trapphus fick man höra hur toaletten tjöt varje gång han var uppe och pinkade på natten.
Själva spolningen låter inte särskilt mycket. Det var flottörventilen som fyller på nytt vatten som hördes i hela huset.
Bertil Dahllöf på Gustavsberg gjorde en god gärning då han på 60-talet uppfann den tysta flottörventilen.
Det är inte han på bilden. Han hade svart hår såvitt jag minns.
Primus Sievert blev nog också glada åt att få tillverka ventilen eftersom efterfrågan på fotogenkök avtog när folk började få nya kök med elspis. Här fick man en ny storsäljare.
Tystspolningen gjorde att vi senare på det nya TEC fick ett jättefint ljudlaboratorium.
Plastmaterialleverantörerna började marknadsföra en ny plast, POM eller Acetalplast, som det nya ersättningsmaterialet för koppar i ventiler.
I reklamen hävdade de att man kunde tänka som om det vore metall. Alla om-en och men-en stod, som brukligt är i reklam, längre ned i texten.
Jag tror att det var konstruktionschefen som ritade den nya flottörventilen i plast.
Det var ingen dålig konstruktion, men han hade inte läst det finstilta i materialspecen.
Som jag minns det skulle en ventil tåla 100 000 öppningar vid 1 MPa (tio kilo) under tio år.
Jag kommer inte ihåg vilket öknamn ventilen fick, men det var av samma kaliber som BAHCO:s ”bilbrännare”.
Jag tror att det var i samband med att konstruktionschefen slutade som jag fick uppdraget att åtgärda ventilen.
Min vana trogen läste jag in mig på ämnet och insåg då att det krävdes helt andra godsdimensioner för att plasten skulle hålla i längden. Samtidigt upptäckte jag att maskingängor är direkt olämpliga i plastmaterial. Jag ritade ett ändringsförslag och var väldigt nöjd med mig själv.
Jag har all anledning att vara tacksam över mina äldre och mer erfarna kollegors kommentarer. De påpekade att mina egendesignade plastgängor skulle kräva investeringar i nya verktyg vid formtillverkningen.
Detta innebar stora kostnader. De skulle dessutom avsevärt försvåra eventuella senare förändringar.
”Den som lyder råd är vis.” Den här gången godtog jag råden och nöjde mig med riktigt grova standardgängor.
Det här blev min första konstruktion som kommit ut i mycket stora antal under flera decennier.
När ventilen började bli gammalmodig räddades den av att man i Belgien envisades med att även fortsättningsvis vilja ha just denna ventil.
Den portionerade inte ut vattnet i exakt lika mängd vid varje spolning men belgarna tyckte tydligen att den verkade säkrare mot översvämning och återsugning av förorenat vatten.
Det här uppdraget lärde mig något som verkar vara en naturlag.
Det är inte lätt att för första gången göra något som ingen annan har tänkt på.
Det är ofta den som kommer in som tvåa och bygger vidare på grundidén som får se produkten bli framgångsrik.

Vem, om någon, som sedan får ära och berömmelse är en helt annan sak.

N. I. H. – effekten.

När jag botaniserade bland trämodellerna som skulle köras till tippen, hittade jag bland annat två modeller till de ”våffeljärn” som har använts vid tillverkningen av de blå druvklasar som gett servisen ”Blå blom” dess namn.

Det finns olika uppgifter om hur druvklasarna tillverkats genom åren. Själv har jag för mig att de från början göts i pyttesmå gipsformar. Det finns foton av jättehöga travar av sådana formar från början av 1900-talet.

Fabriken elektrifierades 1896 och ett nytt elverk kom igång på Kattholmen strax efter första världskriget. Någon kom så på att man kunde göra klasarna i elektriska ”våffeljärn”. Det var modellerna till dessa våffeljärn som jag hittat.

Jag erinrade mig då ett annat av mina allra första jobb i början av 70-talet.
Vid det här laget hade alltså kvinnor suttit och stansat blå blommor i mer än femtio år. Jag vill helst inte tänka på hur det kan ha känts i armar och axlar efter några årtionden på det jobbet.

Briefingen inför jobbet var kortfattad som vanligt. ”Gör något åt det slitsamma jobbet” bör det väl ha låtit.

Idag skulle jag väl ha satt en luftcylinder på handtaget och sedan bett om ett ordentligt automatiseringsprojekt. Istället kastade jag mig entusiastiskt över uppdraget och gjorde en halvautomatisk manick som skulle ha tagit bort den tunga armrörelsen men som inte fick jobbet att gå fortare.

Ritningarna gick till verkstaden, apparaten tillverkades och levererades prompt till HPF.

Killarna på HPF:s underhållsverkstad kopplade till luften, tryckte på knapparna och stansen gick ned halva vägen och kilade fast. Sådant här är fullt normalt vid enstyckstillverkning. Det finns en särskild yrkesbeteckning för de betrodda och kunniga tekniker som i vanliga fall trimmar in nya maskiner. De kallas Filare.
I detta fall hade tydligen verkstadskillarna tänkt sig att underhållsteknikerna skulle fila in maskinen själva.
De tänkte annorlunda och flyttade in maskinen i ett mörkt och avlägset hörn av verkstaden där den fick stå ifred.

Jag var redan upptagen av andra jobb och fick veta vad som hänt först långt senare när jag frågade hur det hade gått. Underhållskillarna meddelade då att apparaten hade varit bra att ha att plocka delar från till annat så att man slapp beställa när det var bråttom.

Hur de blå ”blommorna” tillverkades de nästföljande trettio åren vet jag inte.
Detta var en erfarenhet som jag delar med många av mina yrkesbröder.

I klartext betyder termen: Not Invented Here!

Om en förödd kulturskatt.

Ett litet hopp i kronologin.
Först lite bakgrundsmaterial.

På det här fotot syns ett stort fabrikshus i bakgrunden.
När det stod färdigt 1883 var det en för sin tid toppmodern fabriksbyggnad. Det skulle dröja till efter första världskriget innan Gustavsberg fick elektricitet så byggnaden fick tämligen stora fönster för ljusets skull.
När den nya hushållsporslinsfabriken skulle byggas på 1930-talet rev man halva huset för att bereda plats. Så fick det kortade huset stå där och glömdes med tiden bort trots sin storlek. Jag tycker mig minnas att det på femtiotalet fanns glas i de flesta av fönstren, men det ändrade ortens unga på med tiden. Jag undrar vad de sköt med. Avståndet är ganska långt från gatan.
När gatan som nu mynnar ut på Ingarövägen intill det stora kvarnhjulet skulle dras fram, något av åren runt millennieskiftet, beslöts det att huset skulle rivas. Min obotliga nyfikenhet fick mig att göra ett studiebesök.

Jag blev helt paff!

Huset var fyllt med trämodeller av både gångna tiders och fortfarande använd produktionsutrustning. För första gången gick det upp för mig att många av de produktionsmaskiner som använts på företaget faktiskt var egenkonstruerade och inte köpta.
Det går normalt till så, när man konstruerar stora maskiner i ett exemplar, att ritningarna sänds till ett modellmakeri. Där gör modellören en tolkning av ritningen och lägger till de kompensationer för krympning vid gjutning en som behövs. Samtidigt läggs också på arbetsmån för den efterbearbetning som sedan behöver göras på den gjutna metalldelen. Många av modellerna var mycket stora, såsom manshöga stativ till kulkvarnar och nästan manshöga kugghjul och remskivor. Det låg även massvis med mindre maskindetaljer i långa rader på hyllor och i stellerage.
Det hela hade klarat sig förhållandevis bra trots, eller tack vare, de utslagna fönstren. Själv föll jag i trans över de vackra och omsorgsfullt gjorda modellerna. Jag upplevde det hela som en fysisk minnesgård över alla dem som med tankemöda och arbete gjort Gustavsbergs tillverkning möjlig.
Utan all denna utrustning skulle ingen produktion kunnat ske!

Varför fanns allt detta material där?

Normalt behåller gjuterier modeller så länge de har plats, ofta i hopp om efterbeställningar. När det blir trångt kontaktar man kunden och ber om lov att kasta modellerna. Min gissning är att någon beslutsfattare på företaget vid dessa tillfällen uppmanade gjuterierna att skicka modellerna till Gustavsberg. Adresslapparna satt kvar på många av modellerna.
Så fanns då detta oanvända hus att ställa det hela i och där ”glömdes” det bort.

Vid samma tid skulle även huset bredvid kortas för den nya gatan. I detta hus fanns en dansskola och andra aktiviteter. Detta medförde att det blev debatt i lokalpress och man höll även opinionsmöten i frågan.

Ingen talade om ”mitt”hus.

Jag besökte ett öppet möte i föreningen Gustavsbergs vänner och presenterade min upptäckt. Reaktionen var att man tyckte det var opassande att en icke föreningsmedlem tog till orda.

Vid samma tid diskuterades Porslinsmuseets framtid och det gavs ut programförslag där man talade om att utvidga museets verksamhetsområde till att hålla minnet av industrin i samhället levande.
Jag kontaktade projektledaren för museiplanerna och presenterade mitt ärende. Hon hänvisade mig till tekniska museet. Vid min kontakt med dem sade de att detta naturligtvis var en fråga för den lokala kulturvården.

Till slut gick jag på ett öppet byggnadsnämndsmöte och föreslog att man inför rivningen åtminstone skulle lägga ut grejorna på en gårdsplan och låta ortsborna botanisera och ta för sig. Mycket var som sagt väldigt dekorativt.

Jag tror inte att detta togs till protokollet.
Med en lätt travesti känner jag mig hugad att utbrista:

För Bobcattornas raseri bevare oss milde herre Gud!

I samband med rivningen tog jag vara på några föremål som jag nu håller på att överlämna till porslinsmuseet.
För mig själv behöll jag ett av de vackra fönstren och en dörr.